Vanvård

Det här är en dikt jag skrev på skoj till Catahyas dikttema...

En staty av drake i dyster prakt
Vaktar ingången, ja visar härskarens makt

Ingen vågar se i ögon av sten
Inte vågar de röra huden så len

De tror då att draken, ja den ska få liv
Jaga dem nedför trappan med tunga kliv

Bränna dem med eldsflammor så
Ja, döda dem helt med lågor blå

Sagor och skrock är allt vad de tror
I draken inte någon eld längre bor

Den är bara sliten, ensam och trött
Fårad, sargad och med ansikte stött

Av vanvård den blivit till hårdaste sten
Härskaren har aldrig gjort den ren

Aldrig har han gett den någon mat
Han låtit den svälta i hans rika stat

Vem bryr sig om ett monster så styggt?
Att det håller sig stilla är mera tryggt.

Men draken ska vakna upp en dag
När det sker, det vet inte jag

Men på himlen en komet ska komma en gång
Då blir det ingen munter sång

Kometens ljus ger den styrka och kraft
Då ska den hämnas det lidande den haft

Richard Pipes - Den ryska revolutionen

Revolutioner intresserar mig. Kanske för att jag en gång förläste mig på information om franska revolutionen. Pipes, som är professor vid Harvard University har skrivit ett antal böcker om rysk och sovjetisk historia. Här ger han sig i kast med den ryska revolutionen, och anser sig förstå ryska förhållanden och leninistisk ideologi trots att han är amerikan. Den här boken är intressant, medryckande och bra, med många viktiga detaljer som säkert gått åtskilliga förbi. Trots den ryska revolutionens enorma betydelse så är det nog bara Stalin som är riktigt välkänd idag. Den ideologi och taktik som formade honom vet nog de flesta inte så mycket om. Här måste jag tyvärr påpeka att trots en stor mängd fakta har författaren vissa problem med att fånga de historiska personerna och göra dem levande för läsaren. Lenin och Stalins personligheter framträder tydligare i de flesta andra historiska skrifter. Det finns nog anledning att vara lite skeptisk mot västorienterade författares uppgörelser med kommunismen. Framför allt är objektiviteten ett problem. Eftersom de som skriver den här typen av böcker i bästa fall hatar kommunismen med själ och hjärta och i sämsta fall ser den som en ondska av rent religiösa dimensioner kan deras egna värdeomdömen få dem ett vinkla och förvränga fakta för att bevisa olika subjektiva teser. På samma sätt kan personer med vänsterideologi tänkas framställa den ryska revolutionen i en bättre dager än den förtjänar och utelämna de uppenbara avigsidorna. Den risken finns inte med franska revolutionen, eftersom den ryska revolutionen ligger närmare i tid och fortfarande är en infekterad fråga. Därför bör man nog inte svälja allt med hull och hår utan tänka och vara medveten om att skuggan efter det kalla kriget fortfarande vilar tung över vårt tänkande. Det här är främst en skildring av revolutionen ur historiskt perspektiv, trots att författaren verkar vilja pådyvla läsaren åtskilliga personliga åsikter av bl a politisk natur. Det som är bokens största förtjänst är nog främst att den i detalj förklarar många komplicerade samband, och framförallt beskriver själva revolutionen. Att Stalin var mycket starkt influerad av Lenin slås fast, samt att sovjetkommunismen till stor del var ett arv från tsartiden. Lenin återinför tsarens censur, samma typ av hemlig polis, och har samma inställning till privat ägande. Böndernas främlingsskap inför staten och resten av samhället och tsartidens nonchallanta syn på privat ägande spelade förstås roll. I många andra böcker betonas den siste tsarens inkompetens, klumpighet och likgiltighet. Han ges en stor del av skulden för att revolutionen bröt ut. Om han varit mer flexibel hade revolutionen kunnat undvikas. Så är det inte i denna bok. Här framställs tsaren på ett positivt sätt, och missförhållandena under tsartiden tonas ned. Tsaren ges nästan ett ädelt intryck, medan Lenin blir den stora skurken i dramat. Antagligen är det uppställt så för att revolutionens alla problem ska framträda på ett mer tydligt sätt, precis som om vi annars inte skulle förstå att sovjetkommunismen var ett misslyckande. Mycket tydligt klargörs det som redan är känt för många, att Lenin och hans boljseviker hade goda möjligheter att införa demokrati, men att de med avsikt valde den odemokratiska vägen. Om det inte varit för dem hade det förmodligen också blivit demokrati i ryssland efter revolutionen. För byråkratin och stelnandet i en totalitär enpartistat och diktatur anges naivitet som en av orsakerna. D v s att Lenin inte riktigt förstod innebörden i det som han drog igång. Trotskij som i boken framställs som en hänsynslös och svår person upptäckte som bekant innebörden i att "partiet alltid hade rätt" först när han stod utanför och själv utsattes för det han utsatt andra för. Här kan den som läst framtidsvisionen "1984" av George Orwell tydligt känna igen sig den omänskliga totalitära stat som tagit form. Stalin framställs som mycket inspirerad av Lenin. Allt som Lenin drog igång, d v s massavrättningar, terror och koncentrationsläger var något som Stalin sedan utvecklade vidare. Stalin fullföljde det som Lenin påbörjade och boken vill på så sätt avliva myten om att Stalin skulle vara skild från Lenin. Det verkar viktigt att Lenin visade den väg som Stalin sedan följde, och att Stalin hade Lenin att tacka för allt, inklusive hans egen starka ställning inom partiet. Boken beskriver och fördömer det kommunistiska misslyckandet in i minsta detalj. När man läser får man nästan intryck av att revolutionen mest var en slump, samtidigt som det ändå står om många saker vilka faktiskt skapade en stor risk för revolter, kupper och anarki. På så sätt kan jag tycka att andra skildringar av den ryska revolutionen är mer realistiska och lättfattliga eftersom man där tydligt betonar orsakerna. I den här boken vill författaren istället i högre grad bortse från tecknen i tiden, och göra revolutionen till någon form av "olycka" som aldrig hade behövt ske. Skildringarna kan även te sig lite röriga då mycket fakta presenteras, men där inte sambanden mellan händelserna utreds. Med historia är det alltid svårt att veta säkert vad som egentligen hände, hur det verkligen var och vilken tidsanda som rådde. Denna bok utger sig för att berätta någon form av yttersta sanning, vilket jag ställer mig lite skeptisk till eftersom författaren trots allt inte var med varken på tsartiden eller under revolutionen, och eftersom han har många personliga åsikter som han vill delge oss. Det verkar också lite inkonsekvent att författaren avhåller sig från att kritisera franska revolutionens mordorgier då det nämns, eller missförhållandena under tsarväldet, när han så hårt ger sig på den ryska revolutionens tsarinspirerade terror, och det dödande som så starkt påminner om det under den franska revolutionen. I slutet försvarar författaren sina tydliga fördömanden med att det är viktigt att ta ställning även som historiker. Men att ta ställning betyder inte att man måste använda pekpinnar eller "uppfostra" läsaren.

Jag håller med Nemi

I serien Nemi så skrek seriefiguren på teven hela tiden.

Själv retar jag upp mig på detta som programmakarna lagt sig till med att de tar upp ett ämne utan att komma med någonting nytt eller utan att veta något. Förr bjöd de in experter som fick uttala sig, eller också gjorde de ordentlig research och tog fram intressanta infallsvinklar på egen hand. Det sker visserligen fortfarande, men alltmer sällan.

Numera bjuder de in kändisar, halvkändisar och deras barn och låter dem sitta och svamla medan filmkameran är på. Ofta har de inte en aning om vad de talar om, och de vet inte mer än jag själv gör. Man tittar på detta samhälls- eller nyhetsprogram och häpnar över hur mycket enfaldigheter folk kan kläcka ur sig!

Ny blogg

Jaha... Då fick jag i alla fall igång bloggen. Jag hade tänkt använda den till att skriva om saker som inte passar in någon annanstans.